När jag först lärde mig att göra kaffe var jag nyfiken på allt okänt här, kaffemaskinen, kvarnen och baristan som förklarade det för mig. Baristan som förklarade för mig var väldigt mild och varm, vilket fick mitt ansikte att rodna.
Hon lät mig slappna av och släppa alla distraherande tankar. Bara med gott humör kan jag göra en god kopp kaffe, och bara med sinnesro kan jag njuta av en god kopp kaffe. Hennes ansikte är som en blommande vit orkidé, med ett leende skrivet på hennes läppar, fullt av glädje. Den vackra bågen av hennes mun fick mitt hjärta att smälta som ett barn, men jag kunde inte lugna ner mig och plågade. Jag stod där dumt, jag visste inte hur jag skulle knyta mitt förkläde. Hon böjde sig ner, lindade sina smala händer runt min midja och knöt en fånig enkel rosett med ett allvarligt ansikte. Solen skiner på kroppen genom fönstret och en känsla av lycka kommer fram naturligt tillsammans med värmen. Är det här känslan av att vara kär?
Hon tog mig in i baren och introducerade mig en efter en funktionerna i kaffemaskinen och kvarnen; hon berättade också en historia om en herde och kaffets ursprung. Efter att ha lyssnat på henne kunde jag inte vänta med att prova det. Hon visade det för mig en gång och gjorde en kopp cappuccino, och hennes Lafayette-hjärta var väldigt fullt. En känsla av att stjärnorna och stjärnorna på himlen finns till hands slår mig. Jag trodde kaffe lattekonsten var så långt borta, men nu känner jag att det inte är så långt borta. Eller finns det en sorts förmåga att föra de onåbara sakerna närmare?
Jag började mala och pressa pulvret, satte pulverkakan på kaffemaskinen, tryckte på knappen, det rödbruna kaffet droppade sakta ner i koppen, elegant men enkelt, och den rika doften av kaffe kom fram, vilket stimulerade min spänning . nerv. Nästa steg är att skumma mjölken. Ångan från kaffemaskinens ångstav är väldigt het, och jag vet inte hur jag ska kontrollera storleken på ångan. Jag är oundvikligen lite orolig. När jag slog på ångstaven blev jag lite rädd, lite nervös och mina händer skakade ofrivilligt, lite kallt. Vid den här tiden höll hennes hand min och bad mig vara uppmärksam på mjölkens temperatur. Hon sa att temperaturen på mjölk inte bör överstiga 75 grader, eftersom det kommer att förstöra mjölkmolekylerna och göra det mindre hälsosamt att dricka. Hon påminde mig om att temperaturen som kändes varm var nästan 60 grader. Mjölken är varm att ta på nu, och jag är lättad över att pumpningen äntligen är över. Men jag kan inte alls minnas känslan av varma händer. Jag minns bara känslan av hennes hand i 37 grader, en känsla som sakta värmer mitt hjärta, en känsla som ger dig självförtroende och mod.
Den sista är latte art. Lattekonsten behöver använda en tunn ström av vatten för att blanda kaffe och mjölk, och slutligen kommer en stor ström av vatten att blåsa tillbaka mjölkskummet till ett vitt mönster. Även om det verkar enkelt, är vattenflödet verkligen svårt att kontrollera, och mönstret kom inte ut. Hon sa, det spelar ingen roll, det går att åtgärda. Hon lärde mig att tälja. Hälften av hennes gyllene hår hänger ner och hon skär försiktigt en blomma med en nål. Hon kan inte låta bli att sucka, en seriös kvinna är så vacker. Följde efter henne för att lära mig hur man ritar virveln, och till sist blev jag klar med min perfekta kopp kaffe.
Denna kaffe-gör-det-själv gav mig känslan av att vara kär, rodna, hjärtslag, spänning, värme, lycka och tillfredsställelse. Att göra en kopp kaffe är verkligen en underbar process. Jag skulle vilja tacka "Biandu Coffee", ett företagskafé för universitetsstudenter, för att de gav mig en oöverträffad känsla. Jag hoppas kunna dela det med fler människor, komma i kontakt med kaffe och bli kär i kaffe.
